Dagsläget

Ångetsen håller mig som i ett järngrepp. Jag hatar verkligen vilken makt den har över mig. När ångesten lurar som en ondskefull kraft över mig är det inte längre jag som styr, utan jag blir styrd av min rädsla och min oro. Mina tankar blir irrationella och min hjärna går på högvarv. Jag försöker förbrilt fly ifrån mina mentala bojor. Tillvaron går då åt till att desperat komma på alternativ till hur jag skall kunna döva ångesten. Jag sluter mig inom mig och kan nog kanske uppfattas som sur, vilket absolut inte är ett faktum. Ingenting känns roligt eller lockande. Inte ens saker som jag i vanliga fall skulle tycka var trevliga, känns bra. Att prata om semesterplaner eller saker som borde kännas kul eller spännande blir nästintill otänkbart. Allt känns skrämmande...

Tänk dig att du faller handlöst utför ett stup, utan vetskap om ifall någon kommer att kunna rädda dig eller om du överlever när du når marken...så känns det att vara jag just nu.

Idag har jag försökt dammsuga bort oron... Tycker ibland det känns lättare när jag gör saker som är ansträngande fysiskt. Det tar tankarna från det mentalt jobbiga. Inte undra på att folk ser det som en befrielse att orsaka sig själv fysisk smärta istället för att döva den psykiska.