Blodproverna som de tog under det förra besöket visade att jag hade en brist på folat (folsyra). Fick därav utskrivet tabletter för detta som jag ska ta under några veckors tid. Enligt läkaren kan en sådan brist ge upphov till depression, så nu håller jag än en gång tummarna för att detta tillskott skall hjälpa mig.
Jag fick en känsla av att läkaren inte riktigt kunde (eller ville) ta in att jag faktiskt har varit i detta tillstånd, fram och tillbaka, i över 12 år. Han menade att jag behövde jobba med mig själv och gav rådet att jag kunde läsa någon bok om exempelvis att stärka sin självkänsla eller något annat käckt om att hitta sig själv eller nåt. Jag påpekade då att jag under de senaste 12 åren inte har gjort annat än att jobba med mig själv i olika former av terapier och konstellationer, enskilt, i grupp, familjesamtal, både med 1 eller med 2 terapeuter samtidigt, slutenvård, öppenvård... Jag har även testat flertalet olika psykofarmaka och styrka på dessa samt lugnande medel och insomningstabletter. Vad trodde han egentligen?!
Läkaren kom i alla fall fram till att han ville ta fler blodprover, vilket jag nu väntar svar på.
Jag uttryckte att jag verkligen inte ville ha det såhär längre, att jag helst inte ville behöva ta medicin och inte vara "sjuk". Fick då till svar att det finns många som kan hamna i en depression eller en svacka någon gång. När jag sa att jag inte ville behöva ta mediciner resten av livet sa han att "detta är ingen medicin som man ska äta hela livet". Men då undrar jag bara när jag ska kunna sluta med den egentligen? När ska jag bli "frisk" då? Vad väntar de på? Vad väntar JAG på?
Hur länge kan man vänta egentligen?...
