Dagsläget

Ångetsen håller mig som i ett järngrepp. Jag hatar verkligen vilken makt den har över mig. När ångesten lurar som en ondskefull kraft över mig är det inte längre jag som styr, utan jag blir styrd av min rädsla och min oro. Mina tankar blir irrationella och min hjärna går på högvarv. Jag försöker förbrilt fly ifrån mina mentala bojor. Tillvaron går då åt till att desperat komma på alternativ till hur jag skall kunna döva ångesten. Jag sluter mig inom mig och kan nog kanske uppfattas som sur, vilket absolut inte är ett faktum. Ingenting känns roligt eller lockande. Inte ens saker som jag i vanliga fall skulle tycka var trevliga, känns bra. Att prata om semesterplaner eller saker som borde kännas kul eller spännande blir nästintill otänkbart. Allt känns skrämmande...

Tänk dig att du faller handlöst utför ett stup, utan vetskap om ifall någon kommer att kunna rädda dig eller om du överlever när du når marken...så känns det att vara jag just nu.

Idag har jag försökt dammsuga bort oron... Tycker ibland det känns lättare när jag gör saker som är ansträngande fysiskt. Det tar tankarna från det mentalt jobbiga. Inte undra på att folk ser det som en befrielse att orsaka sig själv fysisk smärta istället för att döva den psykiska.

Min verklighet

Mitt inre plågar mig, jag vill inte, jag orkar inte. Alla dessa måsten...men jag försöker så gott jag kan att njuta av allt det vackra omkring mig. I ångestens grepp tappar jag bort allt det där viktiga. Det tär och sliter.

Jag vet inte vad som händer med mig, med min kropp. Jag vill så gärna, hjärtat vill så gärna...men den inre stressen blir för svår, för tung och allt blir panik och jag vill bara krypa ner i mitt svarta lilla hål. Jag känner mig värdelös och otillräcklig, jag som för en stund sedan kände en ljusning. Ack vad livet kan vända snabbt.

Innerst inne vill jag skrika! Höja min röst och tala om för hela världen hur dåligt jag mår. Men vem vill höra om mitt elände och om hur det är att behöva äta medicin och gå i terapi för att livet ska vara uthärdligt!?

Jag kämpar varje dag med mina hjärnspöken och försöker att passa in i livet. Jag skulle önska att ni kunde förstå hur det känns inom mig när jag ibland trampar vid sidan om livets stig.

Dagar när det känns som om ingen förstår mig är tunga. När jag inte känner någon samhörighet med resten av världen, då jag har anpassningssvårigheter. Då känns det till och med som om människor som jag i vanliga fall tycker mycket om, inte förstår mig. Det känns som om mina känslor förringas och det förväntas saker av mig som känns helt omöjliga.

Det svåraste är att hantera ångesten och rädslan över att bli ensam…att känna mig övergiven. Den känslan är så övermäktig att jag får panikångest och har svårt att andas.
Det känns som om jag är helt ensam i hela världen, som att ni andra har någon slags hemlig klubb där jag inte får vara med.

I min ensamhet och i känslan av att vara övergiven så kommer mina hjärnspöken. Idiotiska tankar som även jag vet är helt uppåt väggarna, men ju mer dem får fotfäste i min hjärna ju mer övertygad blir jag att dom är sanna. Jag har gått i terapi i tolv års tid och jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska göra. Ibland känns det hopplöst. Jag tänker att jag alltid kommer vara sådan här, jag skrämmer bort alla i min närhet. Det värsta scenariot blir verklighet. -Jag, ensam och övergiven.

Jag måste lära mig och öva på att kunna älska mig själv, vilket ju i sin tur hjälper mig att vara Anja utan att vara någons. Alla runt omkring mig blir då en bonus och en tillgång istället för ”livlinor”. Tänk om jag kan lära mig att tycka om mig själv för den jag är utan att vara någons...

Emellanåt har jag en känsla av att bara vilja försvinna… Det har dock aldrig varit ett alternativ för mig att helt försvinna, min kärlek till min familj håller mig kvar. Mina tankar har många gånger varit att världen vore ett bättre ställe utan mig, vad kan jag tillföra? En känsla av värdelöshet...den finns ofta närvarande och kommer nog alltid att finnas där, men förhoppningsvis i en mildare form och med möjlighet för mig att ibland kunna stoppa undan den.
Jag står och stampar, hittar ingen utväg - vad gör jag? Varför mår jag som jag gör?

Att livet ska vara så svårt och komplicerat.

Men vem vet…kanske finns det hopp även för mig...